Martina Reinertsen

Hejsan, Jag hoppas innerligt att ni mår bättre än vad jag gör just nu men iallafall, igår kom Pernilla hit och var med mig. Vi sa ingenting under hela kvällen/ natten, jag satt i soffan och hon i fotöljen. Men det är ju så bästa vänner kan göra(?). Vi behöver inte säga nånting, hon förstår min tysthet lika mycket som jag förstår hennes. Livet har trillat ur sin form för mig, tappat all livslust och glädje. När man tror att man har det bra, och man faktiskt är lycklig så ska man inte få vara det på något jävla sätt. Helt plötsligt tas allt ifrån än. Fastän att det inte är precis allt känns det endå som allt. Och man står ensam. Känns ju inte som jag kommer ha lika mycket att skriva om här när min blogg bara handlar om vad jag har för mig på dagarna, eftersom jag lär nog bli kvar på mitt rum de närmsta veckorna. Vilket jag inte vill för jag var lycklig alldeles nyss men lusten känner inte för att göra något annat.
Nu ska jag ner till sportlife och köra ett MRL pass, vi lär se hur det går när man inte ätit en smula på en och en halv dag och  bara druckit en massa vatten så det kommer vell antagligen komma upp efteråt. Usch vad äckligt. Det vill jag inte heller, men träningen är något jag aldrig ska sluta med, gymmet är där man mår bäst, stället man går och berömmer sig själv mest på, och där man faktiskt utmanar sig själv mest. Jag kör utmaningar hela tiden, klarar jag tio kilo så ska jag köra med femton, så är det bara. Efteråt är jag alltid lika stolt.   


Kolla vad jag fick av min bästa vän, INGEN FÅRFETTA UTAN FÅRFETTA.
Say no more!